Flykt, svek och ett nytt liv
Första delen i en trilogi av Torgny Petersson
1
Mörkret låg tungt över Teherans gator när Abdul försiktigt stängde dörren till sitt hem för sista gången. Han och familjen - pappa och mamma och två yngre bröder - bor i ett exklusivt område i Teheran där hans pappa är professor och undervisar i engelsk litteratur på Teherans universitet. Intresset för språk har funnits i familjen sedan Abdul var liten och under årens lopp har han lärt sig att behärska, utöver persiska, också arabiska och engelska. Abduls mamma är som traditionen ofta bjuder hemmafru.
Familjen, som ursprungligen kommer från Ghor-provinsen i Afghanistan har inte bott i Teheran hela livet. De flydde till Iran eftersom pappans politiska aktiviteter inte uppskattades i Afghanistan. Som afghaner i Iran har ingen i familjen några riktiga uppehållstillstånd, utan sådana som måste förnyas varje år. Familjen åtnjuter ändå ett visst mått av respekt och trygghet på grund av pappans arbete, undervisning och forskning med iranska kollegor.
Utan ett korrekt uppehållstillstånd i Iran kan man ställas inför flera utmaningar med risk för att gripas, bötfällas eller till och med utvisas. Det är i och för sig olagligt att arbeta, men pappa har ordnat det genom lite ”trixande” med myndigheterna.
Abduls hjärta bultade hårt i bröstet när han kastade en sista blick över axeln, rädd för att upptäcka att han var förföljd. Men gatan utanför huset var tom och tyst sånär som för det avlägsna ljudet av trafik och en skällande hund.
Med ryggsäcken tätt tryckt mot kroppen och pass, pengar och mobiltelefon gömda i ett vattentätt bälte runt midjan, smög Abdul genom gatorna. Han visste att varje steg kunde vara det som avslöjade honom. Han hade inget val. Regimens agenter hade börjat snoka runt efter honom, och det var bara en tidsfråga innan de skulle komma för att hämta honom. Abdul hade sedan flera månader tillbaka, utan föräldrarnas vetskap, deltagit i en grupp, Revolutionär Ungdom (RU), som diskuterar hur Iran kan demokratiseras och hur man kan bli av med Khamenei och Revolutionsgardet. Det var Revolutionsgardets hänsynslösa soldater Abdul var mest rädd för. Om dom fick reda på att han deltagit i RU fanns det en uppenbar risk för ett långvarigt fängelsestraff eller till och med dödsstraff för honom. Dessutom skulle hans familj också kunna råka ut för allvarliga problem.
Abdul hade flera gånger varnat sina kamrater för konsekvenserna av att delta i RU, men hans kamrater där var modigare, eller kanske mer dumdristiga, än Abdul. Dom var helt övertygade om att det var värt att ta risken och fortsätta engagera sig i RU. Abdul var inte övertygad om att det var värt att ta den risken och han kunde inte berätta för sin familj att han var medlem i RU av rädsla för att någon av hans syskon kanske skulle försäga sig inför fel person. Abdul gjorde sitt val - att lämna Iran.