Poeten och konstnären Öyvind Fahlström (1928–1976) är en av ytterst få internationellt kända svenska konstnärer under 1900-talet. När han och hans fru, bildkonstnären Barbro Östlihn, flyttade till New York 1961 kom de att bli en naturlig del av det framväxande neoavantgardet, och Fahlström erövrade omedelbart en central position i rörelsen tillsammans med framträdande konstnärer som Robert Rauschenberg, Claes Oldenburg och John Cage. Parallellt fortsatte han att skriva i svenska dagstidningar och tidskrifter och hade på så sätt ett avgörande inflytande också över det svenska kulturlivet.
Per Bäckström utläser Fahlströms estetik genom att granska vad denne skrev i sina artiklar, manifest och program. Han lyfter i polemik med en etablerad statisk syn på konstnärskapet fram det dynamiska, processuella och performativa i Öyvind Fahlströms estetik.