Var kommer de ifrån? Figurerna, gestalterna, gubbarna, jyckarna. De bara travar in i mitt medvetande, utan att knacka på eller fråga om lov. Plötsligt när jag minst anar det, så finns de där inne. Då behövs det genast en penna och en vit yta, helst baksidan av ett enkelt kuvert, för att göra det första utkastet – att få till det.
Texten först, vill inte glömma knorren som var så självklar och given nyss. Plitar ner den för att läsa den och väga den och sedan kunna fila till och putsa lite. Figurerna kommer sen, oftast en i taget, utan störande miljöer, figurer som jag försöker variera, med ett kroppsspråk som svarar mot orden. Ingen skall vara den andre lik. Men alltid en typisk Olle-gubbe.
Kroppsspråket hos figurerna är viktigast. De står, de går, de pustar, de sitter, de hänger, de stapplar tyngda av ålderdom, slitna leder och trötthet. De är klädda efter årstid och klimat. De har inga illusioner längre men däremot gott om humor, satir, livserfarenhet, uppgivenhet, pikar, rundpallar och kontroversiella råsopar.
Min gamla stockholmsslang finns där, de enkla lätt sluddriga meningarna likaså. Ord och bild måste stämma, sitta ihop. När en lite mer uppnäst figur dyker upp, så blir språket mer vårdat och aningen östermalmskt.
Och - den lilla, lilla hunden finns alltid med. Jag kallar den ”Fästingen” eller ”Den behårade fästingen”. Uttrycket kom till i mitten av sjuttiotalet, då en kamrat haltade ur hissen på annonsbyrån där vi jobbade, efter att på uppfärden ha blivit nafsad i hälsenan av en pytteliten, skälvande hundusling. Kompisen staplade in i fikarummet och grymtade ”Gullans jävla behårade fästing försökte bita mig.” Efter den dagen har begreppet fästing om hundar, under 25 centimeters mankhöjd, alltid legat rätt i min mun. Jag vet att även det tilltänkta anfallsoffret fortfarande använder samma benämning.
Men åter till figurerna. De traskar som sagt in i mitt sinne utan att fråga om lov, för de vet att de är välkomna. När de väl finns inom mig och texten tuggats lite fram och tillbaka, så får det mesta av andra planerade göromål maka på sig. Då gäller det att snabbt teckna ner figuren, ge den sitt uttryck och sin gestalt. På ett kuverts baksida skissas en bild. De tunna linjerna förstoras eller förminskas i kopiatorn och rätt var det är har jag mitt skissunderlag.
På mitt billigaste transparanta papper gör jag sedan teckningen, helst med en amerikansk Blackwing blyertspenna, eller en japansk Pentel 9 millimeters stiftpenna. Bara det är blyerts och pappret grovt, så att det syns att det är tecknat, och inte gjort i datorn, blir jag nöjd. Sedan kopieras teckningen och färgläggs med akvarell eller färgkritor, skannas in och sparas i datorn. Bra upplösning är viktigt, storleken likaså. Sällan eller aldrig förstärker eller tonar jag ner teckningens färger.
Och som oftast - in på Facebook med den. Ibland får en Gnällspik vila något dygn på skrivbordet för att smältas och mogna. Min illustrationsblogg blir ofta nästa anhalt (oqillustration.blogspot.se). Vissa utvalda teckningar e-postas till Dagens Nyheters insändarsida ”Skriv i DN”, där de ibland publiceras [*]. Som tecknare får man inte ett öre i arvode. Man får vara ”tacksam för gratispubliceringen”, som vissa säger. Så säger inte DN, för dom vill inte irritera.
Självklart blir även jag upprörd över den attityd som media har till tecknare. Normalt har kulturarbetarna rätt till ersättning för sina alster och bidrag. ”Ni ska vara glada att ni får synas…,” säger man säkerligen inte till en skådespelare eller en trummis i orkestern på Operan.
Visst svider det ganska ofta när jag skickar in mina teckningar till DN, men de har inte bett om dem som väl är. Redaktionsledningen ser de tecknade bidragen som vilka insändare som helst. Alltså inget arvode. Min fråga blir då till mig själv: Är det bättre att de tecknade Gnällspikarna ligger i mina lådor i stället för att glädja en del av tidningens läsare? Svaret blir nej.
Svenska media är unikt dåliga på att ta tillvara sina illustratörer. DN har bara en deltidsavlönad tecknare - ledarsidornas Magnus Bard. I de anglosaxiska länderna har de flesta tidningar flera tecknare, dagligen lika uppskattade, även de som ”bara” får en liten enspaltig ruta.
I mitt fall - knackar det bara på där uppe och han slänger ur sig en mening. En ny bild blir till, en Gnällspik och en Fästing börjar ta form på baksidan av ett kuvert från papperskorgen. Precis som alla de andra du möter i denna min bok.
[*] Teckningarna på sidorna 7, 8, 10, 22, 24, 29, 33, 36, 47, 52, 56, 57, 60, 67, 68, 75, 82 och baksidan, totalt 18 teckningar, har varit publicerade i DN.
ArbetstitelGNÄLLSPIKEN och hans behårade fästing
Standardpris229.00
Illustrerad Orginaltitel
Åldersgrupp
BandtypInbunden
Recensionsutdrag
Läsordning i serie1
MediatypBok
AvailableToOrder IsContractProduct Inlaga
Sidor80
Publiceringsdatum2017-08-31 00:00:00
FörfattareOlle Qvennerstedt
Kort BeskrivningJo, vi är mycket väl medveten om att vår värld inte alls mår bra. Många människor svälter, plågas, lider och försvinner. Krig och orättvisor drabbar oss. Ledare och despoter, av alla de skiftande kulörer, styr och ställer, kränker oss och gör oss upprörda.
Nu om aldrig behövs satiren och humorn, att få se ett leende spridas, höra ett skratt eka, känna att det blir varmare och ljusare. Men, tragiskt nog, vissa får betala dyrt för att sprida det fria ordet. Tänker på terrordåden mot Charlie Hebdo i Paris 2015, då denna min teckning tillkom bara timmar efter morden på de journalister och tecknare, som inget annat älskade än att driva med allt och alla.
Så chockerade blev vi många tecknare och illustratörer världen runt att vi plockade fram pennorna på direkten, för att visa solidaritet och medkänsla med de som drabbades och även visa att våld aldrig, aldrig tystar oss.
Storlek
Färg
IsBokinfoProduct SeriesTitle
erpOwnsPrice BokinfoStatusCode21