I en gammal kista hittar Ramona ett dokument som för henne på en virvlande färd genom tiden. Hon hamnar hos Snapphanarna, frihetskämparna i kriget mellan Sverige och Danmark år 1676. Vid en olycka förlorar Ramona minnet och minns inte vem hon är. Theo lyckas följa efter Ramona i tiden, men hamnar på motståndarsidan. Plötsligt möts de tidigare vännerna i en strid på liv och död.
"Har bara ett ord för denna bok: PERFEKT! Spännande från första till sista sidan, bra öppning, bra handling och snyggt avslut. Med andra ord TOPPEN!" Fil.mag. Kristina Fridensköld.
"Kimselius ger en levande skildring av snapphanarna i de skånska skogarna. Hon gestaltar på ett bra sätt hur vanliga bönder drabbas av kriget och visar genom sin nyanserade skildring att historia skrivs av segrarna. Robert som kan sin historia får inse att snapphanarna är inte genomgående onda och de erövrande svenskarna inte enbart goda. Det lättlästa språket och den spännande handlingen gör boken till ett bra val för läsovilliga pojkar. Den utmärkta ordlistan underlättar för yngre läsare. Boken bör fungera väl i olika temaarbeten. "BTJ, lektör Agneta Warheim.
"Snapphanebok ingen bör gå miste om", BLT, Hanna Lindbom.
"Boken är fylld med spännande vändningar och de fantastiska skildringarna fängslar från första sidan", Commersen, Sofia Magnusson.
"Otroligt! TOPPEN! Den är så perfekt! DEN ÄGER!!! Aziza Tariq Mirza.
"En väldigt spännande, händelserik och fartfylld bok." Cecilia Grip.
Kim M Kimselius historiska äventyrsberättelser om Theo och Ramona är mycket populära och översatta till sex språk. Böckerna är fulla av fakta, samtidigt som de är spännande och svåra att lägga ifrån sig. Dessutom avslutas varje bok med en gedigen faktadel. Många skolor använder Kimselius böcker som temaböcker.
UTDRAG UR SNAPPHANAR:
"Är du spion?" röt Peder.
Han kunde inte hålla tillbaka sin ilska över att så lätt ha blivit ertappad av en pojkspoling. Men inte hade han kunnat tro att en spion gömde sig hos Bendt Oredtzen. Om någon gömde sig här var det snapphanar, inte en svenskspion. Ramona skakade ivrigt på huvudet, samtidigt som hon bleknade av rädsla över mannens ilska.
"Vi skjuter honom!" konstaterade Peder Pedersen kort och vände sig bort från Ramona. "NEJ!" skrek Ramona. "TYST!" röt Peder, snurrade runt på direkten och smällde till Ramona rakt över munnen.
Det gjorde ont och Ramona kunde inte låta bli att skrika till. Hon slickade bort blodet från läppen som spruckit av slaget. "Ett sådant litet våp!" sa Peder och blängde på Ramona. "Det är ingenting att spara, ta ut honom på gården och skjut honom". Bendt tvekade.
Han var inte säker på att pojken han höll i ett fast grepp var spion. Aldrig tidigare hade någon vågat smyga in i hans hus för att spionera. Om kungens män kom, då kom de öppet i stor skara för att genomsöka hans gård efter snapphanar. Att skicka en spion hit.
Sakta skakade Bendt på huvudet och var i stort sett säker på att det var en oskyldig pojkstackare han höll i sin famn. Utan att tänka på det släppte han efter på greppet om pojkens kläder.
När Ramona kände greppet lossa såg hon sin chans. Hon ville absolut inte bli skjuten. Hon ville tillbaka till sin egen tid. Från en film på tv mindes hon hur en person tagit sig ur ett liknande grepp, snabbt slappnade hon av och sjönk nedanför mannens armar, samtidigt som hon spände musklerna och tog ett språng ifrån mannen och förbi mannen som ville skjuta henne. Hon kom förbi båda männen och sprang mot ytterdörren och räddningen. Bara den inte var reglad, då skulle hon inte kunna ta sig ut. Fanns det någon annan utgång i så fall? Hjärtat bultade på Ramona, inte av den korta språngmarschen utan av rädsla för att bli tillfångatagen och skjuten. Hon visste med sig att det inte var någon idé att berätta den verkliga orsaken till varför hon hade befunnit sig i rummet. De skulle aldrig tro henne. Hon hade försökt så många gånger tidigare när hon hamnat i knip och nu hade hon lärt sig att det var lika bra att spela med och låtsas vara från den tid där hon just då befann sig. Handen nådde handtaget på den enkla trädörren som ledde ut mot friheten. Ramona tryckte ned handtaget och slängde upp dörren, samtidigt som hon tog ett språng ut i det fria. Hon hade klarat det! En jublande glädje fyllde henne när hon flög ut genom dörren. I samma stund som glädjen över att ha undkommit fyllde Ramona, hörde hon en röst ropa.
Kvinnan som var på väg in var på dåligt humör efter grälet med sin make. Inte hade humöret blivit bättre när hon upptäckt att räven varit inne och rivit hennes höns. Hon hade gått i rask takt med bestämda steg mot dörren, när hon till sin förvåning såg den slängas upp och en vilt främmande pojkspoling hoppa ut. I ren instinkt sträckte hon ut ett hejdande ben, samtidigt som hon ropade: "Åh nej, så lätt kommer du inte undan!" Pojken föll.
Ramona hann inte reagera för det utsträckta benet utan snubblade på det. Allt hade skett så hastigt att hon inte hann sträcka ut armarna för att hindra nedslaget och med ett skrik av förfäran föll hon mot den hårda platta stenen som låg framför ingången. Ett dovt ljud hördes när Ramonas huvud slog i marken och sedan låg hon stilla. Kvinnan böjde sig ned och granskade den hon hade hejdat. Vilken olycka, nu hade hon tagit död på en ung människa, tänkte hon, när hon såg blodet som snabbt färgade marken röd runt pojkens huvud...
Där låg dokumentet, halvt under kistan. Om han inte hade vetat om det hade han inte tänkt på det. Men nu när han förstod vad det var för något böjde han sig ivrigt ned och grep om det. Han ville inte att Theo skulle hinna före. Han lade ficklampan på kistan. När Robert nu höll dokumentet i handen blundade han och gjorde sig beredd på tidsresan. Men ingenting hände. Han öppnade ögonen och såg på Theo. "Ge mig dokumentet!" uppmanade Theo, ställde ned ryggsäcken och räckte ut handen. "Ta tag i min axel och håll hårt, utifall det händer något."
Theo tog ett stadigt tag om Plutos halsband, medan han höll dokumentet med den andra handen. Han lyfte papperet och började läsa. I samma stund kom den välbekanta, obehagliga känslan: det pirrade i hela kroppen, håret kändes som om det ställde sig rakt upp, omgivningen blev suddig och sedan...