Ölands testfält var en för sin tid världsunik anläggning för kontroll av flygkamerors noggrannhet. Ingen hade tidigare lyckats testa kameror i luften när en svensk professor i januari 1955 konstruerade en metod, som han fick patent på.
Att använda flygbilder som underlag för kartframställning slog igenom på bred front under 1950-talet. Metoden var betydligt mer effektiv än som tidigare gå på marken och mäta. Genom att låta flygbilderna övertäcka varandra och sedan titta på dem parvis skapades dessutom djupverkan, som blev underlag för höjdkurvor.
Enda nackdelen var att man hade dålig koll på hur noggranna kartorna blev. Men det ändrade professor Bertil Hallert på, i och med testerna på Öland.
Varför fick då testerna sådan uppmärksamhet? Jo, efterfrågan på kartor för projektering ökade varje år. Här hemma behövdes noggranna detaljkartor för planering av nya bostadsområden, för vattenkraftsutbyggnad så att industrin kunde få energi och för vägbyggnation. Under denna tid fördubblades trafiken vart tredje år.
Det var också viktigt att känna till kamerornas noggrannhet vid fotografering för småskaliga kartor, vid kartläggning av hela länder. Då kunde flygfotografering göras från den mest effektiva höjden. Inte flyga för högt och riskera att få undermåligt underlag, men inte heller flyga för lågt vilket skulle kräva många gånger fler flygtimmar och innebära stora merkostnader.